Camarillan

Camarillan kom till under 1400-talet som ett tappert försök att hålla samman det vampyriska samhället då inkvisitionens eldar brann som hetast.
Med Camarillans järnhand styrdes traditionerna in från att vara försiktiga förslag till att bli den vägledande principen i varje vampyrs liv. Fortfarande än idag så håller man hårt vid traditionerna och speciellt då maskeraden som påstås ha räddad hela samhället från inkvisitionens brinnande rättvisa.

Camarillan anser sig vara den enda riktiga sekten i samhället och de tillåter alla medlemskap förutsatt att man följer deras regler. Faktum är att Camarillan anser alla vampyrer vara medlemmar vare sig de vill eller inte, vissa behöver bara tyglas mer än andra.
Även om Camarillan påstår sig vara öppen för alla, oavsett blodslinje, så ser man med slutna ögon på vad dessa icke Camarilla klaner säger. Det var sju klaner som grundade sekten och det är dessa som representeras i den inre cirkeln. Blodslinjer får närvara på möten och konklaver, men man hyser föga intresse för vad de eventuellt har att säga.
I dessa moderna nätter är Camarillan inte riktigt vad den utger sig för att vara. Elders klamrar sig fast vid sina positioner och vägra släppa in de yngre som uppnått en ålder som berättigar dem respekt. De yngre känner sig lämnade utanför de äldres maktspel. I sin tur finner många Elders sig själva bundna till en tid som sedan länge varit förbi och de lyckas inte hinna ikapp den moderna tidens teknologi och maskineri. En enkel sak som en laptop, eller mobiltelefon kan vara ett stort problem för en Elder, något som en Neonat kan ha otroliga färdigheter inom och det är på det planet maktkampen fortskrider.

Camarillan följer även så kallade traditioner. Dessa är 6 stycken och finns härunder.

1: a Traditionen: Maskeraden – ”The Masquerade”

Du må icke avslöja Din sanna natur för de som icke är av blodet. Gör det, och Din rätt till blodet är förbrukad.

Den första traditionen är hjärtat av det som kom att kallas maskeraden, en uråldrig lag som kräver att vampyrernas existens måste undanhållas de dödliga. Om vampyrernas existens skulle bli känd, hamnar hela släktet i grav fara. Brott mot denna Tradition är det allvarligaste brott en vampyr kan begå. De dödligas styrka och resurser är så stora i vår tid, att ett krig mellan besläktade och människor skulle vara till vampyrernas nackdel. Under folktrons och skrockfullhetens tid var den här Traditionen mindre viktig. Att bryta mot den här Traditionen är att försätta både sig själv och släktet i livsfara.

2: a Traditionen: Domänen – ”The Domain”

Din domän är din egen angelägenhet. De som inträder i Din domän, skall visa dig tillbörlig respekt. Ingen må ifrågasätta Dig i Din egen domän.

Denna Traditions betydelse har minskat i och med det dramatiskt ökande antalet vampyrer i städerna. Individuella vampyrer utnämner ingen domän längre, utan överlåter det till stadens Furste. Nu för tiden kan bara de mäktigaste vampyrerna i staden ta sig domäner. De gör så enligt Traditionen och låtsas att alla andra däri bor där enbart av Furstens nåd. Furstar hävdar att de äger städerna och på sätt och vis gör de det. Denna tradition används av dem för att rättfärdiga sina krav. Det är den här Traditionen som ger en vampyr rätten att utnämna sig till Furste. En del yngre vampyrer har försökt utnyttja den gamla Traditionen om domänen. Små grupper försöker ta egna revir i besittning, ofta till de andra vampyrernas förtret. Detta brukar resultera i en komplicerad situation, med hot om stridigheter ständigt hängande i luften. Anarkerna slåss oftast inbördes om sina revir och brukar inte sällan hindra Elders från att söka föda där. Deras aktiviteter ses inte på med blida ögon av Fursten, men så länge inte konflikten går över styr eller äventyrar maskeraden så tillåts de fortsätta med sina inbördes tvister. Vare sig en vampyr har tagit sig en Domän eller inte är varje vampyr ansvarig för området kring sitt Haven, eller den plats som hon vistas största delen av tiden. Medlemmar av släktet förväntas rapportera större händelser som inträffar i och omkring deras Haven till Fursten.

3: e Traditionen: Avkomman – ”The Progeny”

Du skall enbart skapa en ny med Din Äldstes tillåtelse. Skulle Du skapa en ny utan tillåtelse skall både Du och Din avkomma dräpas.

Genom hela vampyrernas historia har ”Din Äldste” i denna Tradition tolkats som den egna Siren (skaparen), dock har andra tolkningar dykt upp på senare år. Många Furstar kungör att det är DEM Traditionen syftar till och förvägrar andra vampyrer att skapa avkomma utan deras tillåtelse. De flesta besläktade lyder den här Traditionen, kanske mer av fruktan än respekt. I händelse av att en neonat redan skapats kan Fursten ta denne som sin egen, eller förklara neonaten och dess skapare som utstötta, alternativt helt enkelt låta avrätta dem båda två. Officiellt stöder Camarillan Furstens rätt att ha bestämmanderätt i frågor om invigning i vetskap om att det är det enda sättet att kontroll över mängden och kvaliteten på världens vampyrbefolkning . I den Gamla Världen, Europa, är man mycket noggrannare på denna punkt än i Amerika. Man konsulterar först sin egen Sire och sedan också sin Furste (med undantag för de vampyrer som har sitt Haven på mark som inte tillhör någon Furste). Det finns ingen förlåtelse för de vampyrer som bryter mot denna Tradition.

4:e Traditionen: Ansvaret – ”The Accounting”

Den Du skapar är Ditt eget barn och tills Din avkomma är redo att gå skall Du leda den i allt. Dess synder är Dina att sona.

Den som skapar ett Child tar på sig ansvaret för dennes existens. Om Childet inte klarar av de påfrestningar den nya tillvaron innebär är det dess Sires ansvar att ta hand om saken. En Sire hålls ansvarig för alla de misstag det omyndiga barnet begår. Under tiden som Child, när man är i sin Sires vård, har man inga som helst rättigheter och räknas inte till fullo som en medlem av blodet. Brott mot omyndiga Vampyrer får oftast betydligt mildrare domslut än brott mot myndiga. En Sire måste väga sitt Childs mognad på guldvåg. Hon vill inte vara ansvarig för barnet för evigt (även om extremt lång barndom inte är helt ovanligt), men samtidigt vill hon inte släppa det ifrån sig innan hon är säker på att barnet kan klara sig på egen hand. Förr innebar frisläppandet att man presenterade sitt Child för sin egen Sire, men med tiden har sederna förändrats. Nu skall barnet presenteras och godkännas av den lokala Prinsen. Denna presentation går till på samma sätt som vid Gästfriheten, som nämns nedan. Om Prinsen inte accepterar Childet så måste det lämna staden och finna en annan fristad. Frigivandet är en viktig händelse i vampyrernas liv, då det är den stund som ett Child accepteras som en medlem av samhället och blir en neonat. Om det beter sig obetänksamt och dåraktigt åt kommer det för evigt att betraktas som ett barn, men om det visar den visdom den nya statusen kräver kommer den att accepteras som en "vuxen".

5: e Traditionen: Gästfriheten – ”The Hospitality”

Hedra en annans domän. När Du besöker en annan stad skall Du uppsöka den som styr där och presentera Dig. Utan dennes erkännande, är Du intet.

Även om vampyrer drar sig för att resa eftersom riskerna är enorma, så förekommer det. Gamla seder kräver att när man beger sig till främmande en stad styrd av en Elder, så ska man presentera sig för denne och be om tillåtelse att vistas i dennes Domän. Så var kutymen redan på den tiden då det oftast inte fanns mer än en vampyr i varje stad. Själva presentationens formalia varierar från plats till plats och från Furste till Furste. Vissa kräver en formell presentation och recitering av ens blodslinje så långt som den är känd. Andra nöjer sig med att man kontaktar en underhuggare. En Furste har rätt att neka en gäst tillträde till hennes Domän, men detta händer dock tämligen sällan. Även de som inte presenterar sig, utan ertappas senare, kan efter en tillrättavisning beviljas tillstånd att stanna. Med tiden har detta blivit en viktig grundsten i varje Furste makt i och med att det ger denne rätt att pröva och förhöra alla som inträder i hennes domän. En del vampyrer, ofta Anarker, motsätter sig denna tradition och vägrar således att söka asyl utan väljer att leva i lönndom. De som är skickligast på detta är klan Nosferatu då deras krafter gör dem betydligt svårare att upptäcka än andra besläktade.

6:e Traditionen: Förgörandet – ”The Destruction”

Du är förbjuden att förgöra en annan av Din sort. Rätten att förgöra tillhör blott Din äldste. Endast den äldste av er alla må påkalla Blodsjakten.

Denna Tradition har orsakat fler kontroverser än någon av de andra och har utsatts för en oändlig mängd tolkningar. Vissa menar att enbart en Sire får döda den avkomma som hon själv har skapat. Återigen menar många Furstar att Traditionen syftar på dem och att de ensamma har makten över liv och död i deras domän. Denna tolkning har stöd av Camarillan. Detta leder ibland till tvister mellan de yngre och de äldre vampyrerna. Om en vampyr bli ertappad med att ha begått ett mord är ingen bestraffning för hård och i de allra flesta fall blir personen dömd till döden. Ett undantag finns dock till denna Tradition. Om Fursten, som straff för ett brott, utlyser blodsjakt över en person är det var vampyrs rättighet att döda denne.

Tillbaka